Dåså… Då har nedräkningen startat på allvar….
Om en månad så sitter jag på planet till UNMOGIP, United Nations Military Observer Group in India and Pakistan. Under det kommande året kommer min uppgift vara att observera och rapportera till FN-skrapan i NY om vad som händer i Jammu och Kashmir. Regionen som ligger lägnst upp i norr på gränsen mellan Indien och Pakistan.
Denna blogg kommer med största säkerhet handla om mina tankar, mina upplevelser, mina möten och mitt liv under det närmaste året.
Syftet är att dela med sig till nära och kära men även till de som bara är nyfikna på hur livet kan te sig i en blå basker.
Meningen är att skildra hur jag upplever saker och ting. Inte att ta ställning i några frågor.
Då jag är ärlig, tydlig och har lätt för att säga hur jag ser på saker är det inte säkert att min sanning alltid kommer att vara behaglig, enkel eller nyanserad.
Ibland kommer jag att förenkla för budskapet skall nå fram, ibland kommer jag att visa små detaljer ur en större helhet.
Inte för att förvanska eller förfalska utan helt enkelt att visa hur det kan te sig för mig som faktiskt är på plats mitt i det skeendet som sker…
Just nu ligger fokus på praktiska förberedelser. All utrustning har gåtts igenom, kontrollerats och ägnats tankar åt hur viktig just denna sak är. Skall den ligga i lådan med grejor som jag ska ta med mig direkt eller hamnar just denna sak längre ner på prio-listan? Grunden till problemet, eller rättare sagt utmaningen, ligger i att huvuddel av min utrustning skickas med fraktbolag och en mindre del kan jag ta med mig på flyget när jag roterar. (Beger mig till missionen) Problemet är att jag inte vet om eller när min ”skickade” utrustning kommer dit jag är. Alltså riskerar jag att behöva leva och verka med enbart det som jag har med mig i mitt incheckade bagage… Kolla in hur det gick med packningen för kollegan som är observatör i Kongo…
En av de största utmaningar som militärobservatör är att man måste lösa alla problem själv. Detta övas redan hemma i Svea Rike.
Ett bra exempel på detta är just transporten av utrustning. Enligt styrningarna från logistikansvariga på HKV (Försvarsmaktens högkvarter) får jag skicka 100kg utrustning med fraktbolaget till missionsområdet. Kan låta mycket men vikten på all militär utrustning som jag har blivit tilldelad är cirka 130kg. Och då är inte en enda personlig pryl så som tandborste eller kortet på tjejen inräknad. Visst, jag har blivit lovad att kunna ta med typ 20 kg övervikt på flyget ner men dessa kommer till största del gå åt för att få med mig skyddsväst, plattor och hjälm.
Enkel matematik säger 130kg utrustning minus typ 40kg incheckat bagage ger cirka 90 kg militära prylar att transportera med fraktbolaget. Med andra ord så kan jag ta med mig typ 10kg privata saker så som hygienartiklar, kamera, dator, träningskläder, civila kläder (vilket är ett krav för kunna resa till och från området) eller kanske en bok.
Men va fan, jag skall ju bara bo, leva och arbeta i ett annat land under ett år så vad skall jag ha privata saker till? Eller hur??
Detta kommer garanterat att lösa sig! Jag kommer att få med mig allt, jag kommer att överleva och jag kommer att klara mig.
Men hittills har jag ägnat snart en vecka åt att öva mig i att hitta en handläggare som inte bara ”tror” eller ”antar”, utan en handläggare som vet och dessutom kan se till att jag får ta med mig ett par kilo extra.
Det löser sig…Garanterat!
Om en månad så vet jag hur det till gick dessutom ;-)
Hej min vän! Nu har den omtalade månaden gått och du är snart påväg....det har varit många turer med packning, blanketter och telefonsamtal men som vanligt får du allt att gå ihop i sista änden även om det har varit motigt ibland. Önskar dig ett stort lycka till och lova att du är rädd om dig (vilket jag vet att du är). Här hemma kommer jag att hålla ställningarna och naturligtvis kommer saknaden av dig vara tokstor!!!
SvaraRaderaPuss & kram från din sambo