Den 26 januari firar Indien sin "Republic Day". Det är stort här. Jättestort!Och i samband med detta så bjöd presidenten av Indien in alla ambassadörer, och mig, till en liten mingelstund i sin trädgård.
Ska vi nu vara ärliga så var det ju inte i egenskap av mig själv, utan som representant för UNMOGIP som jag var inbjuden. Men skit i det, det stod mitt namn på inbjudningskortet!!
Så igår eftermiddags drog jag på mig finuniformen åter en gång, hoppade in i bilen och rullade ut på äventyr. Allt eftersom vi kom längre och längre in i regeringskvarteren insåg jag vart vi var på väg.
Bokstavligen till ett mingelparty i presidentens trädgård. Efter att ha passerat otaliga vakter och säkerhetsspärrar rullar vi slutligen upp på infarten till presidentpalatset.
Det gick hur smort som helst. Visade upp inbjudningskortet, såg självsäker ut och klev rakt in i palatset. Följde strömmen av ambassadörer genom de olika korridorerna och salarna tills vi kom ut på baksidan. Och då snackar vi inte vilken baksida som helst. Trädgårdarna i Drottningholm är vackra men denna var strået vassare, och framför allt större!
Så där står vi. Dryga hundra personer som är ambassadörer med fru/make från respektive beskickning plus säkert 50 betjänter och säkerhetsvakter och ett gäng från pressen.
Och jag.
Jo, FN´s högste representant var oxå där. Annars inga vanliga dödliga. Kände mig ganska udda, av flera anledningar.
Efter en stund spelas lite fanfarer, hedersvakter marcherar in och Indiens president anländer. En liten, gammal gumma om man skall vara ärlig. Men eftersom varken ålder eller kön eller storlek för den delen ska spela någon roll så är hon likväl president i ett land med 1,17 miljarder invånare.
Sedan vandrar hon runt och hälsar på alla. Det tas gruppfoto enligt samma modell som vi sett när statsmän träffas i Bryssel eller Washington.
Vissa ambassadörer känner att de vill ha lite facetime och ställer sig i en lång kö för att kunna växla ett par ord i enskildhet med presidenten och vice presidenten.
Hur enskilt det nu är när det står 20 pers i kö bakom, 3 säkerhetsvakter jämte, en adjutant som pekar på klockan efter 1-2 min och allt sker på en gräsmatta med ytterligare 100 pers som åskådare?
Jag kände inte att jag hade det behovet av enskild överläggning. För jag har ju blivit intutad sedan dag ett att vi inte ska lösa konflikten mellan Pakistan och Indien här och nu, utan vi ska ta en dag i sänder.
Kanske synd att missa ett sådant tillfälle att ge lite goda råd, men jag känner mig nöjd med mitt beslut.
Sedan blev det lite mingel mat som sig bör (Var den sämsta "fingerfood" som jag ätit hitills! Inget fancy, halvkallt och sunkigt), det minglas lite och efter 45 min var showen över! Musik spelas och presidenten marscherar ut igen.
Efter presidenten kommer lämmeltåget av ambassadörer för nu skall vi lämna festen. Partyt är över, elvis has left the building, sisten ut e en skit och tar notan...
Det sista som händer är ytterliggare en anmärkningsvärd sak.
I vanliga fall på mottagningar av denna sort, exempelvis nationaldagsfirande, droppar folk av efter hand. Man tackar värden/värdparet för en trevlig tillställning, beger sig till lobby och säger till betjänterna där att de ska ropa fram bilen åt en. För min del brukar jag skicka hem chaffören och ringa en stund innan istället. Alltså synkar vi avfärden på det viset.
Nu är situation annorlunda. Tänk dig 75-100 pers som skall lämna festen SAMTIDIGT. Alla beger sig till motsvarande inre borggården på slottet och står där och väntar i en stor hög. På utsidan av palatset har 75-100 limousiner parkerat och vill plocka upp sin husse. Och det är INTE värdigt att finfolket går ut på framsidan av palatset för att hoppa in i sin bil.
Detta löser man genom bilarna slussas in omgångsvis till "borggården" och kör nu ett par varv i en cirkel i mitten. Alltså ska nu respektive ambassadör få syn på just sin bil och vinka in den till ytterkanten. Får inte chaffören syn på sin herre/fru inom något varv så blir dom utskickade igen för att ställa sig längst bak i kön och vänta innan det är dags för några nya varv i inre borggården.
Låter säkert snurrigt. Det var det. Men tänk er ungefär som när samer skall fånga och märka renar. Ett gytter som snurrar i mitten, alla spanar från sidan och sedan gäller det att få tag i sin ren/bil.
Ibland är det rätt skönt att vara en katt bland hermelinerna. Jag åker inte en fet BMW, Lexus eller annan lyxbil. Min vita Toyota prado med kortvågsantenn i fronten och UN med stora bokstäver är lätt att känna igen. Och min förare såg 2m vit kille i uniform med en blå basker utan större problem....
Hmm, så här i efterhand inser jag att detta var nog ganska stort. Mingelparty med Indiens President. Kanske ytterligare en av dessa "once in a lifetime" som denna missionen har gett....
Ska vi nu vara ärliga så var det ju inte i egenskap av mig själv, utan som representant för UNMOGIP som jag var inbjuden. Men skit i det, det stod mitt namn på inbjudningskortet!!
Så igår eftermiddags drog jag på mig finuniformen åter en gång, hoppade in i bilen och rullade ut på äventyr. Allt eftersom vi kom längre och längre in i regeringskvarteren insåg jag vart vi var på väg.
Bokstavligen till ett mingelparty i presidentens trädgård. Efter att ha passerat otaliga vakter och säkerhetsspärrar rullar vi slutligen upp på infarten till presidentpalatset.
Det gick hur smort som helst. Visade upp inbjudningskortet, såg självsäker ut och klev rakt in i palatset. Följde strömmen av ambassadörer genom de olika korridorerna och salarna tills vi kom ut på baksidan. Och då snackar vi inte vilken baksida som helst. Trädgårdarna i Drottningholm är vackra men denna var strået vassare, och framför allt större!
Så där står vi. Dryga hundra personer som är ambassadörer med fru/make från respektive beskickning plus säkert 50 betjänter och säkerhetsvakter och ett gäng från pressen.
Och jag.
Jo, FN´s högste representant var oxå där. Annars inga vanliga dödliga. Kände mig ganska udda, av flera anledningar.
- Jag var den enda av de inbjudna gästerna som bar uniform.
- Jag var utan tvekan den yngste i församlingen
- Jag skrockade inte igenkännande när jag hälsade på folk och körde inte heller kind-puss-racet med de fåtalet fruar som fanns med.
Efter en stund spelas lite fanfarer, hedersvakter marcherar in och Indiens president anländer. En liten, gammal gumma om man skall vara ärlig. Men eftersom varken ålder eller kön eller storlek för den delen ska spela någon roll så är hon likväl president i ett land med 1,17 miljarder invånare.
Sedan vandrar hon runt och hälsar på alla. Det tas gruppfoto enligt samma modell som vi sett när statsmän träffas i Bryssel eller Washington.
Vissa ambassadörer känner att de vill ha lite facetime och ställer sig i en lång kö för att kunna växla ett par ord i enskildhet med presidenten och vice presidenten.
Hur enskilt det nu är när det står 20 pers i kö bakom, 3 säkerhetsvakter jämte, en adjutant som pekar på klockan efter 1-2 min och allt sker på en gräsmatta med ytterligare 100 pers som åskådare?
Jag kände inte att jag hade det behovet av enskild överläggning. För jag har ju blivit intutad sedan dag ett att vi inte ska lösa konflikten mellan Pakistan och Indien här och nu, utan vi ska ta en dag i sänder.
Kanske synd att missa ett sådant tillfälle att ge lite goda råd, men jag känner mig nöjd med mitt beslut.
Sedan blev det lite mingel mat som sig bör (Var den sämsta "fingerfood" som jag ätit hitills! Inget fancy, halvkallt och sunkigt), det minglas lite och efter 45 min var showen över! Musik spelas och presidenten marscherar ut igen.
Efter presidenten kommer lämmeltåget av ambassadörer för nu skall vi lämna festen. Partyt är över, elvis has left the building, sisten ut e en skit och tar notan...
Det sista som händer är ytterliggare en anmärkningsvärd sak.
I vanliga fall på mottagningar av denna sort, exempelvis nationaldagsfirande, droppar folk av efter hand. Man tackar värden/värdparet för en trevlig tillställning, beger sig till lobby och säger till betjänterna där att de ska ropa fram bilen åt en. För min del brukar jag skicka hem chaffören och ringa en stund innan istället. Alltså synkar vi avfärden på det viset.
Nu är situation annorlunda. Tänk dig 75-100 pers som skall lämna festen SAMTIDIGT. Alla beger sig till motsvarande inre borggården på slottet och står där och väntar i en stor hög. På utsidan av palatset har 75-100 limousiner parkerat och vill plocka upp sin husse. Och det är INTE värdigt att finfolket går ut på framsidan av palatset för att hoppa in i sin bil.
Detta löser man genom bilarna slussas in omgångsvis till "borggården" och kör nu ett par varv i en cirkel i mitten. Alltså ska nu respektive ambassadör få syn på just sin bil och vinka in den till ytterkanten. Får inte chaffören syn på sin herre/fru inom något varv så blir dom utskickade igen för att ställa sig längst bak i kön och vänta innan det är dags för några nya varv i inre borggården.
Låter säkert snurrigt. Det var det. Men tänk er ungefär som när samer skall fånga och märka renar. Ett gytter som snurrar i mitten, alla spanar från sidan och sedan gäller det att få tag i sin ren/bil.
Ibland är det rätt skönt att vara en katt bland hermelinerna. Jag åker inte en fet BMW, Lexus eller annan lyxbil. Min vita Toyota prado med kortvågsantenn i fronten och UN med stora bokstäver är lätt att känna igen. Och min förare såg 2m vit kille i uniform med en blå basker utan större problem....
Hmm, så här i efterhand inser jag att detta var nog ganska stort. Mingelparty med Indiens President. Kanske ytterligare en av dessa "once in a lifetime" som denna missionen har gett....
Vilket äventyr du har fått uppleva! Synd bara att du inte kunde föreviga det med lite bilder. Kan dom inte ha en sån mingelfest där du kan ta med mig...för snart kommer du ju få sällskap:)
SvaraRaderaHar sagt det förr men säger det igen...SKRIV EN BOK...ingen annan har ju upplevt detta och skulle nog mer än gärna läsa om ditt äventyr!! Jag lovar att jag är den förste att köpa en bok:)))
Jag är sååååå stolt över dig!
Din Carolina
Ja jäklar... du får verkligen vara med om äventyr :) Det är stort! STOR KRAM från Jenny
SvaraRaderaJag hade velat vara en liten fluga på den festen för att se hur "avslappnad" du såg ut! Tror nog att du smälte in bra... ; )
SvaraRaderaTa hand om dig!!
Kram Sara
Vilka upplevelser du får vara med om!
SvaraRaderaDet är som Malin sa när ni var i Thailand - "När vi var iväg på var sitt håll och skulle mötas igen var det lätt för midg att hitta Mattias igen, han var ju två tre huvud längre än alla andra." Samma sak tyckte väl din chafför :-)
Kram Syrran