Eller hur var det Astrid skrev i sina klassiska sagor...? Fast denna gången är det en storm med det gulliga namnet Emil som ställer till det!
Morgonkärran upp till Arlanda blev inställd pga stormen. Vilket innebar att jag missade kärran ner till Doha vilket i sin tur innebär att jag inte kommer upp till Islamabad då jag missade den anslutningen oxå. (Qatar flyger bara 3ggr i veckan till ISB)
Alltså är nu problemet att ta sig ner så snabbt som möjligt. Ringa, maila och strula. Men Efter ett par timmar har jag fått nya biljetter. Sämre resa med sämre bolag men det viktiga är ju att komma fram så fort som möjligt. För varje dags försening kostar mig ledighetsdagar som jag hellre hade spenderat på kvalitetstid hemma.
Som tur är så är Res US ( reseavdelningen för oss på mission) fantastiska! Snacka om service! Inget tjafs, sura miner eller dumma frågor. Plus så lyssnar dom på OSS! Frågar hur vi vill ha det eller vad som blir bäst för oss...
Det innebär även en massa problem i missionen. Verksamheten är ju planerad att jag skulle komma fram idag. Fordonstransporter och planerade, inrikes flygbiljetter bokade och jag har en kollega som väntar på mig så hon kan åka på ledighet. Nu blir allt uppskjutet och jag vet faktiskt inte hur eller om det löser sig. Vet inte ens om någon hämtar mig på flygplatsen i Islamabad eller om jag får försöka få tag i en lokal taxi... (vilket jag inte e sugen på, om vi säger så!!!)
Så magsåret fick en rivstart även detta året!
Men det jobbigaste är nog på den "privata känslomässiga" fronten. Visst, jag är alltid glad över att kunna somna hemma i egen säng men jag var inställd på att resa. Allt var klart, gjort alla förberedelse och pussat hejdå.
Och sedan komma hemma igen efter några timmar på en flygplats ställer till det i både kropp och själ. Min iaf...
Känner mig ganska lurad om jag ska vara ärlig.
För det är en hel del saker som man fixar och gör innan man åker.... Allt från att byta ut den svenska plånboken mot reseplånboken, flytta kort och pengar, byta sim-kort i telefonen.
Ringa å säga hej då på ett tag till föräldrar, träffa kompisar en sista gång och ställa in sinnet på att lämna hemmet för typ 2 månader igen.
Ha en "sista" kväll hemma i soffan, pussa flickan adjö, låsa dörren och ta taxin till flyget.
Allt sådant "kostar energi"...
Och nu är man tillbaka och måste göra om allt igen. Ringa till föräldrarna och säga att man e hemma igen, skulle åkt men gick inte, åker nog imorgon istället osv... Träffar kompis på stan, " skulle inte du åkt...?" måste förklara allt, säga hejdå igen. Ha ytterligare en "sista kväll i soffan", pussa hej då igen och "anta" att man åker denna gången....
Gött att vara hemma, men missförstå mig rätt. Jag hade hellre varit borta som planerat...
Morgonkärran upp till Arlanda blev inställd pga stormen. Vilket innebar att jag missade kärran ner till Doha vilket i sin tur innebär att jag inte kommer upp till Islamabad då jag missade den anslutningen oxå. (Qatar flyger bara 3ggr i veckan till ISB)
Alltså är nu problemet att ta sig ner så snabbt som möjligt. Ringa, maila och strula. Men Efter ett par timmar har jag fått nya biljetter. Sämre resa med sämre bolag men det viktiga är ju att komma fram så fort som möjligt. För varje dags försening kostar mig ledighetsdagar som jag hellre hade spenderat på kvalitetstid hemma.
Som tur är så är Res US ( reseavdelningen för oss på mission) fantastiska! Snacka om service! Inget tjafs, sura miner eller dumma frågor. Plus så lyssnar dom på OSS! Frågar hur vi vill ha det eller vad som blir bäst för oss...
Det innebär även en massa problem i missionen. Verksamheten är ju planerad att jag skulle komma fram idag. Fordonstransporter och planerade, inrikes flygbiljetter bokade och jag har en kollega som väntar på mig så hon kan åka på ledighet. Nu blir allt uppskjutet och jag vet faktiskt inte hur eller om det löser sig. Vet inte ens om någon hämtar mig på flygplatsen i Islamabad eller om jag får försöka få tag i en lokal taxi... (vilket jag inte e sugen på, om vi säger så!!!)
Så magsåret fick en rivstart även detta året!
Men det jobbigaste är nog på den "privata känslomässiga" fronten. Visst, jag är alltid glad över att kunna somna hemma i egen säng men jag var inställd på att resa. Allt var klart, gjort alla förberedelse och pussat hejdå.
Och sedan komma hemma igen efter några timmar på en flygplats ställer till det i både kropp och själ. Min iaf...
Känner mig ganska lurad om jag ska vara ärlig.
För det är en hel del saker som man fixar och gör innan man åker.... Allt från att byta ut den svenska plånboken mot reseplånboken, flytta kort och pengar, byta sim-kort i telefonen.
Ringa å säga hej då på ett tag till föräldrar, träffa kompisar en sista gång och ställa in sinnet på att lämna hemmet för typ 2 månader igen.
Ha en "sista" kväll hemma i soffan, pussa flickan adjö, låsa dörren och ta taxin till flyget.
Allt sådant "kostar energi"...
Och nu är man tillbaka och måste göra om allt igen. Ringa till föräldrarna och säga att man e hemma igen, skulle åkt men gick inte, åker nog imorgon istället osv... Träffar kompis på stan, " skulle inte du åkt...?" måste förklara allt, säga hejdå igen. Ha ytterligare en "sista kväll i soffan", pussa hej då igen och "anta" att man åker denna gången....
Gött att vara hemma, men missförstå mig rätt. Jag hade hellre varit borta som planerat...
Ja visst anade vi att stormen skulle ställa till det men lite förvånad blir man allt när nyckeln sätts i dörren och min älskling kommer hem igen...men men, en extra puss är väl lingen som har dött av;)
SvaraRaderaPuss puss
Din C