Knepiga typer!

Under resans gång har jag träffat 4st koreanska kollegor. Och jag har har svårt att bestämma mig var skon klämmer...

Nr 1: Ett par dagar första veckan. De andra kollegorna sa direkt att han kallas Mr Freeman, är inte som alla andra Koreaner och kan prata engelska.

Insåg efter att tag att allt skulle ses som komplimanger.

Freeman – Eftersom han gör som han vill och inte är inskränkt

Inte som alla andra -  Lite mer som ”vi andra” dvs Bara positivt.

Kan engelska – Alltså inte bara prata utan göra sig förstådd alltså. Och DET är en stor skillnad har jag insett.

Nr 2: Jobbade ihop i knappt en vecka och det räckte. Eller rättare sagt, var på samma arbetsplats. Har redan avlastat mig själv i ett annat inlägg

Nr 3: Killen som avlöste mig på förra stället. Vi jobbade ihop under en vecka och jag blev riktigt positivt överraskad! Trevlig kille, pratade helt ok engelska, gjorde sig förstådd och delade med sig mycket! Var väldigt öppen om allt!

Visst, bara erkänna att fördelningen var typ 82-18% när det gällde att berätta om Korea resp Sverige. Tror helt enkelt att han inte var särskilt intresserad av Sverige och Europa eller så visste han redan innan att Korea är lite bättre än alla andra.

Men för mig var det intressant att få reda på hur Koreanska samhället fungerar, folk tänker och hur man förhåller sig mot varandra. Enligt honom iaf.

Han var givmild så vi åt en hel del koreanska rätter (alla koreaner hitills har MASSOR med egen mat med sig).

Summerar var det intressant att få reda på lite mer om hur och varför de gör som de gör...

Nr 4: Tjejen som är ansvarig på denna fältstationen och skall göra överlämningen till mig är den fjärde Koreanen som jag har att göra med. Och tyvärr... Hon trillar nog över till ”knepiga gänget” hon med. Visst inte så illa som Nr 2, men illa nog. Eller jo, kanske lika illa ändå!

Låt oss börja med

Yes, we have no bananas today!

ALLT besvaras i en positiv mening. Vet inte hur många gånger jag har gått på den niten idag.

Yes, Yes, Yes.........

”Menar du A eller B?” Yes...

Eller ännu värre: ”Haha, du menar alltså att butiken öppnar klockan 7 och har öppet till 10”. Yes, kl 12...  

”Alltså butiken öppnar kl 12?” Yes... dom stänger kl 12. JÖSSES!!

Och så vidare... Grej efter grej... Otydlig, men samtidigt djävlig präktig! Jag försöker att använda de ”koreankunskaper” som jag lärt mig av förra veckan. Men Nää... Bara att inse, hon/de är annorlunda!

Hon frågar (då jag har signerat papper och numera är chef här) om hon kan ta en bil eftersom ”hon ska fixa en sak på stan”. Efter det så är hon försvunnen i över 1,5 timme. Jag tror såklart att hon är på stan och börjar bli lite putt. Ska bara fixa en sak... Dessutom är det snart dags för kvällsmat och jag tycker att det kunde varit trevligt att äta ihop. Eller åtmistonde säga ja eller nej om man ska ha mat!

Sedan så dyker hon upp, (vet inte om hon varit på rummet hela tiden, stan eller någon annanstans) finklädd som tusan och verkar nästan lite obekväm över att ha mött mig. Säger lite kort att hon ska på farewell-party. Jag ser lite frågande ut och...?

Öhhh hos kocken Har blivit hembjuden till kocken och hans familj för ett farewell-party kläcker hon ur sig medan hon försvinner...

Jaha... Skiter väl i det, om kocken nu vill bjuda henne på farewell-party så skoj för dom. Men om jag nu inte har mött henne i trappan? Hade hon sagt något? Var har hon varit, hur länge ska hon vara borta och lite sådant.... Tycker att man berättar det för sin kollega åtminstonde såpass mycket att man kan hålla lite koll på varandra.

Som sagt var, skiter högaktningsfullt i henne men känner tyvärr lite ansvar för en kollega. Vi är trots allt i Pakistan, och våra instruktioner (som jag oxå anpassar (tjänjer på)) om var, hur och när vi får röra oss är ganska stränga!

Men som sagt var, JAG ÄR INTE BITTER!

Pssst Hon har små portionsförpackningar med koreanskt ris som hon värmer till varje måltid.. Det ni, apropå att vara multinationell... Skönt att man är felfri själv!